Om snubbar

Nu kommer jag med en lite pinsam text om feminism bland annat, men häng med en liten stund i alla fall.
Inledningsvis har jag funderat på det här med tolkningsföreträde. Jag stödjer konceptet, men det finns lite olika åsikter kring termens utsträckning. Jag tolkar (kanske felaktigt) begreppet ordagrant, och vill hävda att om det finns ett tolkningsföreträde så finns det rimligtvis också ett tolkningsefterträde. Vissa anser dock att tolkningsföreträdet innebär ett tolkningsmonopol. Jag har egentligen inga problem med att avstå från att ha åsikter i många frågor, i och med att jag har fler privilegier än jag orkar lista. Men jag föreställer mig också att jag kan lämna ett ödmjukt inlägg så länge det jag har att säga är någorlunda vettigt. Och det jag kommer säga nu, säger jag också för att en del av de som tycker att detta är pinsamt är män som inte för världen kan föreställa sig att man som man kan vara feminist. Snubbar som är övertygade om att man måste ha en underliggande agenda om man uttrycker åsikten att kvinnor är människor och inte objekt. Så här kommer det:
Kära män. Jag är så trött på att dela kön med er. Jag är en 21-årig snubbe. Det finns massor av oss. Verkligen sjukt många. Det borde egentligen inte gå ihop befolkningsstatistiskt sett. En ganska stor del av oss män har jag i alla fall väldigt svårt att relatera till. Jag är trött. Jag är trött på alla pungsvettiga rasistgubbar och alla hypertona vita medelålders män som får en hjärnblödning om man cyklar på fel sida vägen eller uttrycker sig ifrågasättande om mjölk. Jag är så trött på er alkoholstinta slemansamlingar som beter er som en grupp hyenor över ett kadaver när en kvinna är i närheten. Ni (vi) har haft er (vår) tid i rampljuset. Snälla sluta vara så jävla creepy och gå hem och gråtrunka som vanligt folk istället.
Jag vet fan inte vad man ska göra. För ett tag sedan såg jag filmen om Malcolm X. I en scen i filmen är det en tjej som frågar Malcolm om vad en vit person kan göra för att stödja svartas rättigheter, varpå han svarar ”ingenting”. Och jag känner kanske att det ligger något i det; att man inte kan göra så mycket för en utsatt grupp förutom att inte motsätta sig den. Även när det gäller feminism. För visst är det lite pinsamt när snubbar ska uttrycka sig om feminism. Jag kan så klart stödja rörelsen, men det blir väl lite dumt och kontraproduktivt att som man lägga sig i debatten och börja mansplaina och ha åsikter om något man inte är subjekt i. Men jag vill bara använda mitt eventuella tolkningsefterträde för min tirad här.
I Sverige badar vi ofta i stolthet över att vi är så jävla progressiva. Pappaledighet och så vidare. Och visst, jämför man med resten av världen stämmmer det hyfsat bra. Men sedan slås jag av tanken att Sverige inte ens har haft en kvinna som statsminister. Att Sveriges historia av demokratiskt valda ledare är helt bestående av vita män. Nu har ju flera partier kvinnliga partiledare, så det lär väl inte dröja allt för länge förrän det blir av. Då blir min nästa fundering att det av någon anledning känns ganska avlägset att ha en icke-vit statsminister i Sverige. Ska vi inte skämmas lite över att USA ligger före oss på den fronten? Detta land som nu för tiden har en president som med stolthet uttalat sig om att förgripa sig på kvinnor, och som gladeligen skakar hand med medlemmar i KKK.
Jag skriver till viss del detta i ljuset av mediaaktiviteten kring sexuella trakasserier på nätet. Och jag funderar på vad det egentligen är som får män att bete sig på de allra sjukaste sätten. Uppmärksamhet? Mindrevärdeskomplex? Ett faktiskt desperat försök till att få ligga? Ett aggressivt försvar mot sin upplevt minskade dominans? Jag har svårt att hitta en förklaring till beteendet utifrån någon av dessa teorier.
Jag tror att det helt enkelt är ett impulsivt behov att utöva makt, och jag tror att ett flertal av gärningsmännen är psykopater. Nu befinner jag mig givetvis inte i någon position att utfärda diagnoser, men jag kan drista mig till ett flertal egenskaper dessa personer besitter. De är aggressiva, empatilösa och manipulativa. De har en total avsaknad av skuldkänslor och ansvarstagande för sina handlingar. De har ett högt behov av uppmärksamhet och stimulans på kort sikt i kombination med hög impulsivitet och dålig självkontroll. Samtliga av dessa egenskaper råkar värderas högt i Hares checklista för psykopati. Jag tror därför att det är farligt att tala om näthat i denna situation, för det är att få problemet att låta mindre än vad det är. Det här är människor som givna situationen i många fall inte skulle dra sig från att utföra de handlingar de hotar med. Det här är inte vanliga män som blir lite kränkta. Det här är inte näthatare, det är våldsamma individer, sexförbrytare och psykopater. Inga kommentarer kommer dessvärre hjälpa till att motverka deras framtida beteende när det gäller en viss allvarlighetsgrad. Nu borde kanske inte jag uttala mig om vad man ska göra i dessa situationer, men det bästa man kan göra i dessa situationer är att polisanmäla i så stor utsträckning som möjligt, och att hänga ut de som trakasserar. Fortsätt rikta uppmärksamhet mot problemet, så kommer det kanske hända något, läggas lite mer resurser, eller jag vet inte, att man kanske egentligen faktiskt eventuellt kanske skulle kunna straffa de som begår brotten. Men det kanske var optimistiskt tänkt. Slut på harang.

Till Jimmy Wales

För ett år sedan gav jag en slant till Wikipedia. Jag använder denna sida praktiskt taget varje dag, i säkert en timme i snitt. Därför kände jag att jag kunde visa min uppskattning på detta sätt. Men min donation är tydligen något jag behöver ångra. För igår landade detta brev från jimmy@wikipedia.org i min inkorg.
”Hej Patrik,
För ett år sedan gav du 50 kr för att hålla Wikipedia online för hundratals miljoner läsare. Jag är djupt tacksam för ditt fortsatta stöd. Vi behöver din hjälp även i år.
Jag vore väldigt tacksam om du ville förnya din gåva redan idag.
…”
Brevet fortsätter med att förklara vad Wikipedia håller på med och varför jag ska kasta mina pengar ditåt. Men vet du vad Jimmy? Jag bryr mig inte. Så sluta trakassera min inkorg. Missförstå mig inte. Jag tycker att det du har gjort är jättefint. Jag gillar verkligen det du har skapat. Jag gillar tanken på att en så inflytelserik person som du har ett egenkapital på en miljon dollar, när du säkert hade kunnat ha hundra gånger så mycket. Du kastar säkert arga blickar åt de andra IT-jättarna ibland. Det gör jag också. Men vet du vad, Jimmy? Jag bryr mig fortfarande inte. Vet du vilka mer som behöver mina pengar? De krigsdrabbade syriska flyktingarna. Människorna som drunknar i medelhavet. Cancerforskarna. Könsstympade kvinnor. Greenpeace. Han som sitter i kylan och tigger utanför mataffären ett stenkast från mitt varma rum. I ett år nu har jag skänkt 500 kronor i månaden till diverse välgörenhetsorganisationer. Läkare utan gränser. UNHCR. Amnesty. Jag vet inte var mina pengar gör störst skillnad. Men det är inte på din jävla hemsida i alla fall. Förlåt, återigen vill jag uttrycka min kärlek för Wikipedia. Jag hade inte varit den upplysta, fantastiska personen jag är utan den hemsidan. Jag förstår värdet i att Wikipedia förblir ideellt. Men vet du vad, Jimmy? Jag tror inte att barnen i Aleppo tycker att det är så viktigt. Så kan inte du låta Wikipedia sponsras av Pornhub och skänka överskottet till dem? Jag älskar dig, och måste därför vara ärlig en stund. Med vänliga hälsningar,
Patrik
Ps. Död åt mångmiljardärer. Ni hade kunnat lösa minst en humanitär kris var om ni hade varit okej med att ha några färre bilar, några färre kvadratmeter, några färre överfulla bankkonton. Svin.

Om att vara man

”Att vara vit man är kanske det svåraste man kan vara.”
Det här är ett citat från TV-serien Juicebaren. Jag tycker att det är ett bra citat för det stämmer väldigt bra. Det är extremt svårt att vara vit man i dagens samhälle. Jag vill fortsätta med ett till citat, den här gången från den goda boken. Det här är från Lukas 18:25: ”For det er lettere for en kamel å gå gjennem et nåleøie enn for en rik å gå inn i Guds rike.” Av någon anledning var det första förslaget på Google på norska och jag orkade inte leta vidare så man kanske får ta hjälp av en tolk. Jag tror att alla män kan känna igen sig i det här. Har man pengar, eller är så här omysigt priviligierad är det omöjligt att komma till himlen. För en kamel kan inte ta sig igenom ett nålsöga, det går inte för den är alldeles för stor. Och det känns inte så kul att inte få komma till himlen bara för att man fötts med fel förutsättningar. Det vi vita män får stå ut med, den konstanta skulden för vad man är, är mycket värre än att födas in i ett samhälle vars struktur förtrycker en från vaggan till graven, gör det svårare att få jobb, ger lägre löner, diskriminerar och trakasserar. För man får i alla fall komma till Guds rike efteråt.
Som vit man kan man inte göra rätt. Allt är fel. Man får inte vara tuff, för då är man macho. Och man får inte vara en känslosam kille, för då görs man till åtlöje. Oavsett hur man gör är man dömd att bli kritiserad av tjejer och hamna i utanförskap som skärrar en för livet. Jag har umgåtts med tjejer som använder tinder, och det finns inget man kan göra rätt. Man får inte gymma, man får inte fiska, man får inte ha djur, man får inte spela gitarr och man kan inte skriva någon acceptabel beskrivning om sig själv. Vi blir påhoppade vad vi än gör. Man får inte ens vara feminist om man är pappa. Eller sitta i split i soffor.
Försöker man skrika komplimanger till tjejer på gatan mitt i natten tycker folk att man är creepy. Samma sak om man skickar mer än tio obesvarade meddelanden per dag eller om man ger kärleksbrev till sina ex.
Om man tänker efter så borde vi faktiskt få högre löner, för vi måste betala mer inträde till vissa klubbar. Vi måste antingen raka oss eller ha väldigt bra gener för ansiktsbehåring. Vi måste äta proteinpulver för att uppfylla skönhetsidealet, och proteinpulver är faktiskt jätteäckligt.
Slutligen så måste vi stå ut med internationella kvinnodagen. Vet ni hur jobbigt och exkluderande det känns att inte bli hyllad varje dag per år? Och är det verkligen för mycket begärt att få alla nobelpris och oskarsstatyetter?
Att vara vit man är nog det svåraste man kan vara.

Om arv och jämlikhet

Ibland tycker jag synd om mig själv, men det är egentligen inte särskilt synd om mig. Visst, jag lider av en psykisk sjukdom som då och då får mig att bli fullkomlig utslagen av depression och få social ångest av att bli bemött av till och med mina närmaste vänner. Visst, det finns människor som har det bättre, vars föräldrar ingett förtroende för relationer och mänsklig närhet, som har så mycket pengar att de köper en lägenhet åt sitt barn, vars gener inte innebär en ökad risk för alkoholism vilket gör att varje episod av ett aningen generöst socialt drickande följs av en smärtsam skuldkänsla. Men jag tror att det enda som verkligen är synd är att jag har haft det för lätt i livet. Jag blir deprimerad för att jag förväntar mig att livet ska komma och ge mig lite mer. För att jag tror att saker ska ske utan ansträngning. För att jag inte ens vet hur man anstränger sig eftersom att jag aldrig behövt göra det. I detta högst individualistiska samhälle är det lätt att tro att man är där man är på eget bevåg. Att man tagit sig dit själv. Men i själva verket är vi bara produkterna av de möjligheter och förutsättningar vi fått med oss sedan långt innan vår födsel. Och jag säger inte att man inte har rätt att vara olycklig, även om man står i toppen av hierarkin. Och visst kan man påverka sin situation, men jag vill beskriva livet med följande liknelse. Livet är en tavla. Alla skapar sin egen tavla, men får olika material att börja med. Någon får papper och färgpennor. Någon annan får en sten och en kolbit. Vissa får en stor målarduk, penslar och oljefärg. Vissa lyckas göra något fint även om de bara fick kritor. Andras hammare och mejsel slår sönder marmorblocket till grus. Antag att allas verk sparades i ett enormt arkiv. Allt vackert och allt fult uppradat utan att filtreras bort av historiemakeri. Hade vi tänkt annorlunda på vår tillvaro om vi hade kunnat se alla dessa konstverk? Livets likhet, flyktighet och likgiltighet hade kanske uppenbarats. Vi hade kanske sett hur meningslöst och vackert allt är.
Själv har jag nog fått akvarellfärger och sånt lite finare, tjockt och obestruket papper. Jag har bara ritat med mina pennor trots att jag vet hur mycket tjusigare det skulle kunna bli om man tog en pensel och strök på lite vatten. Jag saknar bara den minimala disciplin som krävs för att ta upp den där jävla penseln. Det är lättare att vara lycklig i ett samhälle som inte lär ut att man själv tagit sig dit man är. Som inte föder falskt självförtroende till den del av befolkningen som gynnas mest och tvingar den andra att konstant behöva visa sitt värde och bli indoktrinerade till en känsla av underlägsenhet och oförmåga. Ett jämlikt samhälle.

Om skönhet och odjur

Jag är privilegierad på många sett. Jag är en vit man till att börja med och det räcker egentligen där. Det talas mycket om privilegier med avseende på kön, sexuell orientering och socioekonomisk status, vilket är jättebra. Men något jag saknar är en diskurs (usch, gillar inte det ordet) om mer personrelaterade privilegier. Om intelligens, empati och skönhet. Även om jag uppenbarligen älskar mig själv inklusive mitt utseende, tillhör jag åtminstone inte den sistnämnda kategorin. Att skönhetsprivilegiet sällan diskuteras tror jag är en baksida av den politiska korrektheten. Vi har blivit inlärda att alla är fina som de är. Vilket säkert stämmer till en viss grad, men vad som enligt samhället anses är vackert och fult är inte helt lämnat för diskussion. Jag säger inte att man ska säga åt sina barn att de är fula, men det är dumt att ordet ”tjock” är så negativt laddat. En heterosexuell person borde väl få säga bög utan att bli skinnflådd. Jag tror på att få använda positiva stereotyper och neutralisera negativt laddade ord är ett viktigt element i inklusion.

För att gå tillbaka vill jag påstå att skönhet i ungefär tio procent av fallen ligger i betraktarens ögon. Varför är egentligen alla kända artister snygga? Det råder inget naturligt samband mellan att vara musikalisk och snygg. Det förekommer bara en sexuell selektion av vilka som är artistmaterial. Hur kompetent en individ än är så är det uppenbart att en kvinna som är konventionellt vacker har en betydlig fördel gentemot en kvinna som inte lever upp till det rådande skönhetsidealet i vilken bransch som helst. För män är meritokratin mer framstående än för kvinnor, men skönhetsprivilegiet existerar. Att vara snygg innebär en stor fördel i att inleda kontakt. Man ges även mer intresse än om man är mindre attraktiv. Är så fallet måste man alltid vara den som tar initiativet i skapandet av kontakt. Men vi envisas i vår kultur att upprätthålla lögnen om att det är insidan som räknas eller att finns någon för alla. Det finns människor som går hela sitt liv utan att någonsin uppleva kärlek eller ens bekräftelse. I japan finns ett ord: ”kodokushi” som betyder ”ensam död”-ish (jag hängde aldrig med på Japan-hypen och kan därför inte språket). Detta förekommer oftast hos äldre människor som är ensamma, dör och lämnas till naturens händer. Ibland är allt som kvarstår en mörk fläck.Namnlös

Mina konstverk går att specialbeställa

Skönhet, framgång och sexualitet har en stark koppling. Vårt samhälle är inte enbart heteronormativt utan även samlevnadsnormativt. Man delas tidigt in i någon av kategorierna snygg och ful. Ingår man I den första kategorin har man kanske inte reflekterat över detta, men jag borde nog ha ett djupare samtal om detta med någon i denna kategori innan jag gör ett utlåtande. Men min tillfälliga sociala tillbakadragenhet gör att jag skippar detta i nuläget och ponerar vidare. Att vara ful innebär ett stigma och eventuellt en följande oförmåga att ha sex eller att ens försöka sig på detta även om lusten finns. Det går väl att hitta någon att ligga med kanske man tänker, men det är inte säkert att man ens ser detta i sin världsbild. Varför är detta ett problem kanske man då tänker och då vill jag även hävda att vara oskuld är extremt stigmatiserande. Jag själv som i övrigt är en öppen bok och gärna vräker ut mitt innersta på diverse sociala medier har jag nästan aldrig pratat om att jag varit oskuld fram tills att jag var 20 år och 11 månader. Alla konversationer om sex har innefattat någon falsk förståelse och undanflykt ifrån att berätta om sina icke existerande erfarenhet. Att tillägga är kanske att jag varit sexuellt intresserad och frustrerad sedan 15 år. Att känna att ingen vill ha en har satt sina spår. Visst är porr ett substitut om än otillräckligt då man aldrig får känna närhet till någon. Onani är ofta, ännu idag, präglat av skamkänslor och avsaknad av något mer. Inte bara hade jag aldrig haft sex, utan jag hade aldrig varit närmare en annan människa än en kram och kanske lite halvtaskigt fyllehångel. Och det handlade inte bara om sex. Jag hade bara aldrig fått känna äkta närhet. Aldrig fått smeka någons kind. I fem år önskade jag bara att jag hade någon att bara vara med ibland. Någon som gav sitt tysta medgivande. Någon med hår att lukta på. Någon att hälla upp te till. Någon som kanske tyckte något annat än jag ibland. Någon att inspireras av. Någon med andra problem än mina. Någon att ge soppa till när denne är sjuk och som ger soppa till mig när jag har en man-cold. Någon att visa alla dumma bilder och filmklipp för. Någon annan vars kläder man känner igen. Någon vars födelsedag man måste komma ihåg. Någon vars fika- eller ölpreferenser man inte behöver fråga om, för man redan vet svaret. Jag vet av min sparsamma erfarenhet av relationer att det är jävligt härligt. I början åtminstone. Den där åskknallen av eufori. Hen är grejen, värsta grymma individen. Men även om man är kär i personen av hela sitt hjärta blir livet inte avsevärt bättre rent känslomässigt. Det är inte hastigheten, utan derivatan, det vill säga accelerationen av ens lycka man känner. Det jämnar ut sig. Skönhetsidealet är realiserad eugenik. Titta på människor från medeltiden. De är bra jävla fula. Och jag tror inte att konstnärerna var så mycket sämre, utan att vi blivit vackrare. Visst ändras idealet, men jag tror att det existerar en objektiv skönhet. Symmetri. Det är egentligen matematik. Ett koncept människan hittat på, men går att tillämpa på i princip allt i universum. Livet är objektivt skönt. Även om man hatar det. Jag har redan skrivit ett Facebookinlägg om dysterhetens vackra natur. Regn är vackert, cirklar är fina och lycka är underbart. Objektivt sett.

Filmen Shallow Hal är jävligt intressant ur ett skönhetsidealiskt perspektiv. Den handlar om att Jack Black blir kär i en obes Gwyneth Palthrow på grund av hennes inre skönhet. Tanken är god men den förlorar lite sin poäng eftersom det kräver att han genomgår en transformation så att han ser den inre skönheten på utsidan, det vill säga att den överviktiga Gwyneth får sin egna slanka kroppsform i Jack Blacks ögon för att han ska förälska sig i henne. Sedan blir hon fet igen och då vill han fortfarande ha henne. Men det krävde typ att hon var fett snygg först. Jag tror att det jag vill säga att man kanske skulle kvotera in fula människor i mediabranschen. Ok, gubbar verkar det förvisso funka för. Men generellt råder det en norm i filmer där fula människor får spela onda eller den som definitivt inte överlever i en skräckfilm. (Dock efter den svarta karaktären förstås.) Det är en underrepresentation av tjejer som inte är supersnygga i typ alla filmer någonsin. Och att de är till för att ligga med den manliga karaktären, som nästan alltid har skarpare kindben än knivarna i min korridor. Nej förresten, det säger inte så mycket. Jag borde sluta nu. Men det jag vill säga med detta är att skönhet är skönt men rent destruktivt. Jag har i och för sig en förkärlek för destruktivitet men det är destruktivt för inlägget, så jag destruerar gärna den kommentaren.

Om trivialisering

Mitt första inlägg är en rätt så ytlig spaning om vart världen är på väg. Medan utvecklingen går framåt får saker och ting en djupare komplexitet, vilket är svårt att hantera. Därför tenderar vi att förenkla saker, skapa ramar och sätta etiketter för att lättare hantera dessa komplexa företeelser. För ett tag sedan såg jag en bild som helt ärligt talat gjorde mig uppgiven, förbannad och besviken på samma gång. Inget ont mot de som delat denna bild, det handlar mer om ett fenomen än om individer. Jag triggervarnar er med den simplaste förståelsen för psykiska åkommor eller bara er som har lite sunt förnuft. Detta är bortom all idioti och ignorans. Bilden med någon slags sjärnprydd bakgrund som för tankarna till universum, kosmos och spiritualitet, om man är så lagd, var prydd med texten “If you are depressed, you are living in the past. If you are anxious, you are living in the future. If you are at peace, you are living in the present.” Förutom att felcitera Laozi, är påståendet så felaktigt att man mycket väl kan bli deprimerad bara av att läsa texten. Påståendet inte bara trivialiserar allvarliga psykiska sjukdomar, utan är direkt vanvettigt. Liknelserna är så fullständigt hjärndöda att jag blir gråtfärdig. Som en person som har erfarenhet av depression, kan jag med klarspråk tala om att depression inte över huvud taget handlar om att leva i det förflutna. Till att börja med ger detta intrycket av att man med en enkel aha-upplevelse kan bota depression, vilket är en skymf mot hela medicinens fundament och mot alla personer som dagligen kämpar med denna psykiska sjukdom. Fortsättningsvis vill jag ge en egen liknelse av min erfarenhet. Att vara deprimerad är som att vandra motströms omgiven av en dimma. Att varken se framåt eller bakåt, utan bara en värld som är konstant grå. Ju längre man går, desto svagare blir man, desto starkare blir viljan att bara ge upp, låta vattnet föra en iväg. Men nu trivialiserar jag själv. Denna bild är bara vad jag själv kan måla upp och behöver inte vara generellt beskrivande för depression. Jag tror att vem det nu var som gav upphov till detta citat inte själv har erfarenhet av dessa psykiatriska tillstånd. Lika felaktigt som påståendet om depression är, är också det om ångest. GAD, generalized anxiety disorder är ett av flera tillstånd som kan ge upphov till allvarlig ångest. Jag är ganska säker på att ingen medicinsk ordbok skulle beskriva detta syndrom som “att leva i framtiden”. Sannolikt fylls vardagen av extrem oro och panik, sömn- och koncentrationsproblem, för att nämna några symptom. Det är högst sannolikt att man oroar sig för framtiden, men vem fan gör inte det. Med ångestsjukdomar är denna oro handikappande och bör inte reduceras till en enkel påverkbar sinnesstämning.Namnlös

Så för att återkomma till spaningen. Trivialisering är till en viss grad oundviklig för att strukturera upp våra tankar, men kan i en fortsatt form kan vara direkt skadlig. För att ge ett faktiskt citat av Laozi:
“To attain knowledge, add things every day.

To attain wisdom, remove things every day.”
Tänk om jag kunde ge upphovsmannen detta citat. Orden kanske skulle lyda såhär istället:
If you are lacking common sense, you are living in the dark. If you are lacking information evaluation, you are living a lie. If you want to attain some basic knowledge, try to read a fucking book every now and then.

Min första rubrik, känner ingen prestationsångest

Välkommen. Att du ser detta innebär att du hittat ett av internets guldkorn. Mandeln i höstacken. Nålen i gröten. Just nu finns inte så jävla mycket att se här, därför hänvisar jag dig till min facebooksida, där du kan scrolla tillbaka så mycket du vill och titta på mina insiktsfulla inlägg. Jag är både voyeurist och exhibitionist, men det märker du säkert senare om inte förr. Mina tankar kommer troligtvis börja dyka upp här istället, så bokmärka denna sida så att du hittar tillbaka. Förresten: det var inte jag som bestämde mig för att starta denna hemsida.
Världens bästa facebookprofil: https://www.facebook.com/nystroempatrik