Kyrkogården


Jag har vandrat över samma kyrkogård
Hundratals gånger
Jag ser stenarnas ansikten
Och hör sorgens sånger
Över alla gravar har jag gått
Och jag kan namnet på alla döda
Mitt hjärta är grått
Och mina händer är röda
Allting har ett slut
Även livet försvinner
Du kan kämpa mot döden
Men det är alltid jag som vinner

Säg

Säg inte att jag är en kämpe
Och att jag aldrig ska ge upp
För jag gav upp för länge sen

Säg inte att kärlek segrar
Och att jag väntar på nåt gott
För jag har väntat för länge nu

Säg mig inte vad jag har
Och säg inte vem jag är
För du vet inte

Säg att du kommer sakna mig
Och att du älskar mig
För den jag är

Om skönhet och odjur

Jag är privilegierad på många sett. Jag är en vit man till att börja med och det räcker egentligen där. Det talas mycket om privilegier med avseende på kön, sexuell orientering och socioekonomisk status, vilket är jättebra. Men något jag saknar är en diskurs (usch, gillar inte det ordet) om mer personrelaterade privilegier. Om intelligens, empati och skönhet. Även om jag uppenbarligen älskar mig själv inklusive mitt utseende, tillhör jag åtminstone inte den sistnämnda kategorin. Att skönhetsprivilegiet sällan diskuteras tror jag är en baksida av den politiska korrektheten. Vi har blivit inlärda att alla är fina som de är. Vilket säkert stämmer till en viss grad, men vad som enligt samhället anses är vackert och fult är inte helt lämnat för diskussion. Jag säger inte att man ska säga åt sina barn att de är fula, men det är dumt att ordet ”tjock” är så negativt laddat. En heterosexuell person borde väl få säga bög utan att bli skinnflådd. Jag tror på att få använda positiva stereotyper och neutralisera negativt laddade ord är ett viktigt element i inklusion.

För att gå tillbaka vill jag påstå att skönhet i ungefär tio procent av fallen ligger i betraktarens ögon. Varför är egentligen alla kända artister snygga? Det råder inget naturligt samband mellan att vara musikalisk och snygg. Det förekommer bara en sexuell selektion av vilka som är artistmaterial. Hur kompetent en individ än är så är det uppenbart att en kvinna som är konventionellt vacker har en betydlig fördel gentemot en kvinna som inte lever upp till det rådande skönhetsidealet i vilken bransch som helst. För män är meritokratin mer framstående än för kvinnor, men skönhetsprivilegiet existerar. Att vara snygg innebär en stor fördel i att inleda kontakt. Man ges även mer intresse än om man är mindre attraktiv. Är så fallet måste man alltid vara den som tar initiativet i skapandet av kontakt. Men vi envisas i vår kultur att upprätthålla lögnen om att det är insidan som räknas eller att finns någon för alla. Det finns människor som går hela sitt liv utan att någonsin uppleva kärlek eller ens bekräftelse. I japan finns ett ord: ”kodokushi” som betyder ”ensam död”-ish (jag hängde aldrig med på Japan-hypen och kan därför inte språket). Detta förekommer oftast hos äldre människor som är ensamma, dör och lämnas till naturens händer. Ibland är allt som kvarstår en mörk fläck.Namnlös

Mina konstverk går att specialbeställa

Skönhet, framgång och sexualitet har en stark koppling. Vårt samhälle är inte enbart heteronormativt utan även samlevnadsnormativt. Man delas tidigt in i någon av kategorierna snygg och ful. Ingår man I den första kategorin har man kanske inte reflekterat över detta, men jag borde nog ha ett djupare samtal om detta med någon i denna kategori innan jag gör ett utlåtande. Men min tillfälliga sociala tillbakadragenhet gör att jag skippar detta i nuläget och ponerar vidare. Att vara ful innebär ett stigma och eventuellt en följande oförmåga att ha sex eller att ens försöka sig på detta även om lusten finns. Det går väl att hitta någon att ligga med kanske man tänker, men det är inte säkert att man ens ser detta i sin världsbild. Varför är detta ett problem kanske man då tänker och då vill jag även hävda att vara oskuld är extremt stigmatiserande. Jag själv som i övrigt är en öppen bok och gärna vräker ut mitt innersta på diverse sociala medier har jag nästan aldrig pratat om att jag varit oskuld fram tills att jag var 20 år och 11 månader. Alla konversationer om sex har innefattat någon falsk förståelse och undanflykt ifrån att berätta om sina icke existerande erfarenhet. Att tillägga är kanske att jag varit sexuellt intresserad och frustrerad sedan 15 år. Att känna att ingen vill ha en har satt sina spår. Visst är porr ett substitut om än otillräckligt då man aldrig får känna närhet till någon. Onani är ofta, ännu idag, präglat av skamkänslor och avsaknad av något mer. Inte bara hade jag aldrig haft sex, utan jag hade aldrig varit närmare en annan människa än en kram och kanske lite halvtaskigt fyllehångel. Och det handlade inte bara om sex. Jag hade bara aldrig fått känna äkta närhet. Aldrig fått smeka någons kind. I fem år önskade jag bara att jag hade någon att bara vara med ibland. Någon som gav sitt tysta medgivande. Någon med hår att lukta på. Någon att hälla upp te till. Någon som kanske tyckte något annat än jag ibland. Någon att inspireras av. Någon med andra problem än mina. Någon att ge soppa till när denne är sjuk och som ger soppa till mig när jag har en man-cold. Någon att visa alla dumma bilder och filmklipp för. Någon annan vars kläder man känner igen. Någon vars födelsedag man måste komma ihåg. Någon vars fika- eller ölpreferenser man inte behöver fråga om, för man redan vet svaret. Jag vet av min sparsamma erfarenhet av relationer att det är jävligt härligt. I början åtminstone. Den där åskknallen av eufori. Hen är grejen, värsta grymma individen. Men även om man är kär i personen av hela sitt hjärta blir livet inte avsevärt bättre rent känslomässigt. Det är inte hastigheten, utan derivatan, det vill säga accelerationen av ens lycka man känner. Det jämnar ut sig. Skönhetsidealet är realiserad eugenik. Titta på människor från medeltiden. De är bra jävla fula. Och jag tror inte att konstnärerna var så mycket sämre, utan att vi blivit vackrare. Visst ändras idealet, men jag tror att det existerar en objektiv skönhet. Symmetri. Det är egentligen matematik. Ett koncept människan hittat på, men går att tillämpa på i princip allt i universum. Livet är objektivt skönt. Även om man hatar det. Jag har redan skrivit ett Facebookinlägg om dysterhetens vackra natur. Regn är vackert, cirklar är fina och lycka är underbart. Objektivt sett.

Filmen Shallow Hal är jävligt intressant ur ett skönhetsidealiskt perspektiv. Den handlar om att Jack Black blir kär i en obes Gwyneth Palthrow på grund av hennes inre skönhet. Tanken är god men den förlorar lite sin poäng eftersom det kräver att han genomgår en transformation så att han ser den inre skönheten på utsidan, det vill säga att den överviktiga Gwyneth får sin egna slanka kroppsform i Jack Blacks ögon för att han ska förälska sig i henne. Sedan blir hon fet igen och då vill han fortfarande ha henne. Men det krävde typ att hon var fett snygg först. Jag tror att det jag vill säga att man kanske skulle kvotera in fula människor i mediabranschen. Ok, gubbar verkar det förvisso funka för. Men generellt råder det en norm i filmer där fula människor får spela onda eller den som definitivt inte överlever i en skräckfilm. (Dock efter den svarta karaktären förstås.) Det är en underrepresentation av tjejer som inte är supersnygga i typ alla filmer någonsin. Och att de är till för att ligga med den manliga karaktären, som nästan alltid har skarpare kindben än knivarna i min korridor. Nej förresten, det säger inte så mycket. Jag borde sluta nu. Men det jag vill säga med detta är att skönhet är skönt men rent destruktivt. Jag har i och för sig en förkärlek för destruktivitet men det är destruktivt för inlägget, så jag destruerar gärna den kommentaren.