Om arv och jämlikhet

Ibland tycker jag synd om mig själv, men det är egentligen inte särskilt synd om mig. Visst, jag lider av en psykisk sjukdom som då och då får mig att bli fullkomlig utslagen av depression och få social ångest av att bli bemött av till och med mina närmaste vänner. Visst, det finns människor som har det bättre, vars föräldrar ingett förtroende för relationer och mänsklig närhet, som har så mycket pengar att de köper en lägenhet åt sitt barn, vars gener inte innebär en ökad risk för alkoholism vilket gör att varje episod av ett aningen generöst socialt drickande följs av en smärtsam skuldkänsla. Men jag tror att det enda som verkligen är synd är att jag har haft det för lätt i livet. Jag blir deprimerad för att jag förväntar mig att livet ska komma och ge mig lite mer. För att jag tror att saker ska ske utan ansträngning. För att jag inte ens vet hur man anstränger sig eftersom att jag aldrig behövt göra det. I detta högst individualistiska samhälle är det lätt att tro att man är där man är på eget bevåg. Att man tagit sig dit själv. Men i själva verket är vi bara produkterna av de möjligheter och förutsättningar vi fått med oss sedan långt innan vår födsel. Och jag säger inte att man inte har rätt att vara olycklig, även om man står i toppen av hierarkin. Och visst kan man påverka sin situation, men jag vill beskriva livet med följande liknelse. Livet är en tavla. Alla skapar sin egen tavla, men får olika material att börja med. Någon får papper och färgpennor. Någon annan får en sten och en kolbit. Vissa får en stor målarduk, penslar och oljefärg. Vissa lyckas göra något fint även om de bara fick kritor. Andras hammare och mejsel slår sönder marmorblocket till grus. Antag att allas verk sparades i ett enormt arkiv. Allt vackert och allt fult uppradat utan att filtreras bort av historiemakeri. Hade vi tänkt annorlunda på vår tillvaro om vi hade kunnat se alla dessa konstverk? Livets likhet, flyktighet och likgiltighet hade kanske uppenbarats. Vi hade kanske sett hur meningslöst och vackert allt är.
Själv har jag nog fått akvarellfärger och sånt lite finare, tjockt och obestruket papper. Jag har bara ritat med mina pennor trots att jag vet hur mycket tjusigare det skulle kunna bli om man tog en pensel och strök på lite vatten. Jag saknar bara den minimala disciplin som krävs för att ta upp den där jävla penseln. Det är lättare att vara lycklig i ett samhälle som inte lär ut att man själv tagit sig dit man är. Som inte föder falskt självförtroende till den del av befolkningen som gynnas mest och tvingar den andra att konstant behöva visa sitt värde och bli indoktrinerade till en känsla av underlägsenhet och oförmåga. Ett jämlikt samhälle.